Uppdaterad 160411

Mitt liv.

Förord.

Okunskap föder rykten. Här kommer kunskap direkt från källan.

Studerar till jurist, men är i grunden utbildad historiker med odemokratiska grupper, som min specialitet.

Kommer 2017 och 2018 ta ut en Master i Historia respektive en Tek.kand i Datavetenskap.

För ordningens skull kan nämnas att jag även är utbildad arkeolog, med inriktning mot marinarkeologi. Min specialitet inom arkeologi är Karelsk sjöfart och samhällsstruktur från stenåldern till korstågstid.

Inledning.

Granskning av höger- och vänsterextremism.

Historikernas uppgift.

Historikernas uppgift är att studera hur det var förr i tiden. "Förr i tiden" är allt som inte är nuet. "Förr i tiden" är likväl det som skedde för tusentals år sedan, som det som skedde för en sekund sedan. Vi historiker skriver historia för oss själva. Vi skriver historia för våra barn och framtida generationer. Historien behöver skrivas åt de som levt. Historien behöver skrivas och skrivas om för att motsvara erfarenheter, behov och intressen hos dem, som lever nu och åt de som lever i framtida generationer.

Historiker vill visa att historiska kunskaper ger en bättre förståelse av vår egen tid och framtiden.

Historikernas tolkning av det förflutna spelar en central roll för vårt handlande, som påverkar framtiden.

En historiker ska våga föra fram obekväma sanningar, som inte är mode för dagen.

En historiker ska våga delta i samhällsdebatten. Historikern ska våga korrigera felaktiga slutsatser även om slutsatserna ligger i strid med historikerns personliga värderingar.

En historiker ska våga lämna skrivbordet.

Historikerns största fiende är historikern själv. En historiker ska öppet redovisa sin bakgrund.

En historiker ska kontinuerligt kritiskt granska sig själv och våga korrigera sina tidigare slutsatser.

Historikerns enda lojalitet vilar mot forskningen.

Odemokratiska grupper.

Många odemokratiska grupper har ett högt säkerhetstänkande. Det enda sättet att som historiker granska dessa grupper är att göra det personligen.

Har tidigare som historiker granskat högerextremism. Vågar påstå att jag år 2000/2001 gjorde Sveriges första virtuella kartläggning av svensk högerextremism och den svenska högerextremismens virtuella kopplingar till andra odemokratiska grupper.

Bildtext: Jag tordes ha varit den första at virtuellt kartlägga högerextremismen i Sverige och dess koppling till andra odemokratiska grupper.

 

Min senaste granskning har handlat om vänsterextremism och vänsterextremismens kopplingar till S, V, LO och SAC.

En spinn-off av denna granskning har varit att se hur kopplingar mellan LO och SD ser ut.

Som grädde på moset uppdagades även kopplingar mellan MP, S och V samt islamistisk fundamenatlism.

Att man granskar både höger- och vänsterextremism är ovanligt i Sverige. Det vanliga är att man kartlägger antingen eller.

De flest historiker och journalister utgår från vad som säljer - det säljer sedan efter Andra världskriget att skriva om högerextremism, men det säljer inte att skriva om vänsterextremism. Särskilt inte om spåren leder in i LO och S.

Till detta spelar en i Sverige från barndomen inprogrammerad okritisk mytbild in, att LO och S står för det "goda" i samhället. Denna bild har i Sverige frodats i sedan Folkhemmets intåg på 1930-talet. Begreppet "Folkhem" är från början ett borgerligt begrepp, som 18 januari 1928 lancerades av S partiledare Per Albin Hansson.

Bilden förstärktes 1968, där flera av de som ingick i den s.k. 68-vänstern fram till idag har haft eller har ledande positioner inom den offentliga Sverige och svensk media. Att S de senaste 100 åren haft stark inflytande på det svenska politiken, även när S inte haft regeringsmakten, har med tiden inprogrammerat en okritisk mytbild i samhället, om att LO och S står för det "goda". Den bilden har ett fåtal gånger ruckats. Det har i modern tid skett på 1970-talet, på 1990-talet och på 2000-talet. Samtidigt som ett politiskt skifte kunde skönjas 2006 och 2010, så har begreppet vänstern breddats.

Idag inkluderas mer än endast S och LO i denna mytbild. Idag på 2000-talet ses Vänstern i Sverige i sin helhet ses, som det "goda".

Till detta spelar in att ett flertal journalister inom svensk media har vänstersympatier. Vissa journalister har även en bakgrund inom vänsterextremism. Med vänsterextremism menas ex. nätverk som AFA.

I detta sken är det inte konstigt att vänsterextremism i Sverige inte belyses i samma grad som högerextremism.

Därav kommer större acceptans för det s.k. "goda våldet", som vänstern i Sverige utövar mot meningsmotståndare. Det "goda våldet" består av allt ifrån förtal till skadegörelse och grov misshandel. Det "goda våldet" förekommer såväl på Internet, i det virtuella världen, som i det fysiska världen. Bland de som utövar denna "goda våld" hittar man alltifrån medlemmar inom S, V, MP, LO, SAC till mindre partier och organisationer inom vänstern, om man väljer att se politik i en höger-vänster skala.

Vänsterextremism gjorde sitt intåg i Sverige.

Vänsterextremism gjorde sitt intåg i Sverige på 1990-talet. Det som idag skulle kallas för vänsterextremism hade då existerat i Sverige redan från 1800-talets slut/1900-talets början.

Den hade i decennier blommat upp före Saltsjöavtalet 1938, inför Andra världskriget och på 1960-talet. Det som idag associeras till vänsterextremism, ex. nätverk som AFA och RF hade inte i dagens form existerat tidigare. Den antifascistiska rörelsen växte fram i Sverige i början på 1980-talet. Det var en social rörelse. Dess rötter låg i 1970-talets solidaritetsrörelse. Den växte fram som ett svar på en ny tid och nya krav, som vänstern på 1980-talet upplevde behövdes. Det som hade hyänt var att vänstern upplevde att högerextremister vuxit sig starkare och att våld i högre grad riktades mot vänstern från högerextremt håll. Den första sammandrabbningen mellan vänsterextremister och högerextremister skedde 1980 i Södertälje. Nästa gång vänsterextremister och högerextremister i drabbade samman var 1 Maj 1984. 1985 i Växsjö tordes de flesta äldre komma ihåg. Det är gången då skinnheads jagas på flykt av uppretade Växsjö bor och en skinnskalle får den berömda tantväskan i huvudet. 1986 och 1987 trappade konfrontationerna upp mellan vänsterextremister och högerextremister med kulmen 30 november 1987. I maj 1989 drabbades åter högerextremister och vänsterextremister samman som en del av vänsterns kampanj mot Shell. 1991 gjorde Ny demokrati intåg. VAM och Lasermannen spred skräck.

AFA hade existerat i England och Tyskland redan på 1930-talet, men fick en modern svensk uppföljare 1991. På Internet står att svenska AFA grundades 1993, men det är fel eftersom jag vet att AFA var med på 30 november två år tidigare. Jag vet det från fyra A1 källor, som tillhörde de första AFA:iterna i Sverige. Orsaken till att AFA grundades i Sverige var den ovan beskrivna ökade våldet mot vänsteraktivister. Från början var Antifascistisk Aktion - AFA ett arbetsnamn på arbetsgruppen, som planerade en motdemonstration den 30 november 1991. Man planerade en motdemonstration eftersom Stoppa Rasismen inte avsåg ordna någon motdemonstration.

Inspiration hämtades från England där AFA grundats 1985, som en reaktion mot Margaret Tatchers Storbrittanien och mot den högerextrema BNP. AFA i Storbrittanien i 1980-tals tappning hämtade i sin tur inspiration från 1930-talet och AFA i Storbrittanien.

Första gången som AFA i Sverige i större skala gjorde ett framträdande var 30 november 1991.

Det var i Kungsträdgården, Stockholm och i Lund. Till den först nämnda tillställningen kom AFA:iter i bl.a. inhyrda bussar från olika delar av Sverige. Till den sist nämnda tillställningen kom bl.a. BZ rörelsen från Danmark. De var välorganiserade och motiverade. Slaget om Kungsträdgården böljade fram och tillbaka medan polisen stod och tittade på. Våldet var grovt.

Var själv ett ögonvittne. Det var mitt första steg som historiker student, att utveckla en egen metod att införskaffa historisk kunskap åt forskningen.

I Lund hindrade militanta vänsteraktivister Karl XII tåget med hjälp av stenar och pyroteknik.

Bland den första generationen av AFA kunde man bakom motorcykelhjälmar och rånarluvor hitta en blandad skara av alltifrån arbetslösa anarko-feminister till läkare. Idag är flera av dessa väletablerade inom det offentliga Sverige. De arbetar idag som: arbetstagare ("arbetare"), journalister, politiker, förtroendevalda, läkare, jurister på advokatbyråer, jurister på juristbyråer, lärare, doktorander (PhDr och JurDr) osv. Vissa av deras barn tillhör/tillhörde nästa generation av AFA.

Det är från denna tillställning 1991 i Stockholm, som man kan härleda dagens misstro bland vissa av de äldre mellan olika organisationer inom vänstern. Mer om detta i min bok "Vänstern inifrån".

Efter tillställningen 1991 fortsatte nätverken träffas. I september 1993 träffades 20-tal lokala AFA grupper och ma bildade ett nationellt nätverk, Antifascistisk Aktion. Samtidigt grundades AFA i Danmark och Norge. Namnet lånades från både AntiFascist Actioni Storbrittanien och 1930-talets Antifascistische Aktion i Tyskland. Fortsättning följer...

Att diskursen utpekar något som "gott" innebär att det måste finnas en motkraft, någonting som är "ont". Det "onda" var i Sverige under 1990-talet högerextrema element. Vissa av dessa högerextrema element har i vart fall till synes ändrat karraktär frän högerextremism till socialkonservatism. Ett sådant exempel är SD. SD var 1988 ett högerextremt parti som vilade på BSS och enren nationalsocialistisk grund. På 1990-talet ändrades SD till att vara ett främlingsfientligt nationalistiskt parti med nationalsocialistiska element. SD blev mot slutet av 1990-talet ett populistiskt främlingsfientligt parti. På 2000-talet förvandlades SD från ett främlingsfientligt nationalistiskt parti med nationalsocialistiska element till ett socialkonservativt parti med nationalistiska drag, men fortfarande med vissa högerextrema element. Under 2010-talet har SD blivit ett socialkonservativt part med nationalistiska drag, som raderat ut de högerextremaelementen, med några undantag. SD ligger 2015 nära S på en höger-vänster skala, med undantaget för det nationalistiska draget.

Att SD fortfarande av ovan nämnda personer betecknas som högerextrema eller t o m nationalsocialister beror på att SD var högerextrema när vänsterextremister, som idag klättrat inom det offentliga Sverige, hade dessa som sina meningsmotståndare på 1990-talet.

Därför hittar vi än samma diskurs idag, som på 1990-talet vad avser ex. SD.

Det "onda" har från 1990-talet således fått innefatta allt, som inte motsvara utövarna av det "goda våldets" politiska uppfattning. Den uppfattningen är bred, således är den "onda" måltavlan för det "goda våldet" bred.

Det "onda" innefattar idag alltifrån företagare i arbetsrättsliga konflikter, politiska meningsmotståndare alltifrån borgerliga partier till idag socialkonservativa nationalistiska partier som SD, det inkluderar judar och högerextrema element. Ibland inkluderar det även vänsteraktivister, som inte delar vänsterextremisters våldsmetoder.

Den näst sist nämnda gruppen har under 2010-talet blivit försumbar liten. Det har lett till att våldet riktats särskilt mot de två först nämnda grupperna och mot judar när tillfälle har getts. Tillfälle har getts när rekvisiten för antisemitism har uppfyllts. Dagens tema för antisemitism är Israel-Palestina-frågan, antisionism, vilket leder till antisemitism. Detta då enskilda judar hålls av vänstern i Sverige, där bland vänsterextremister, ansvariga för staten Israels politik. Antisenmitismen riktas då mot judar, judiska institutioner och synagogor samt tillställningar. Statens Israels politik vilar på regional realism. Mer om det längre ner.

Hur svårt etablesimanget har att belysa vänsterextremism framgår i Anna Lena Lodenius bok "Gatans parlament". Anna-Lena Lodenius har mig veterligen sin politiska sympati hos Centerpartiet. I vart fall har hon själv påstått det 2010 när hon höll ett seminarium hos Centerpartiet.

I boken uttrycker hon hur hon har ett närmast dåligt samvete av att granska vänsterextremism. Detta p g a personliga kontakte med fd AFA:iter. Samtidigt går hon 100% in när hon som journalist granskar högerextremism. Väl är det. Än bättre hade det varit om hon gått 100% oavsett extremism.

Samma sak när det kommer till tidningar som EXPO, som ska granska extremism.

I EXPO hittar man ytterst få ord om vänsterextremism. Det tordes ha sina förklaringar. En förklaring är kopplingen mellan enskilda på Aftonbladet, Expressen, Strix, EXPO och Researchgruppen.

EXPO har enligt mig en olycklig koppling till Searchlighs grundare, som är den i Europa som utåtsett är knutpunkten för Antifa nätverket, dit bl.a. det svenska AFA nätverket ingår.

EXPO skulle kunna granska vänsterextremism om de ville, men i och med samarbete med ex. f d AFA:iter, så gör man inte det. Lika lite som att du som journalist skulle skriva ner din vän, som du umgås med.

Det ironiska i sammanhanget är att de bästa researchen på EXPO gjordes på den tiden AFA:iter infiltrerat EXPO. Varför infiltration om man idag samarbetar med fd AFA:iter?

Det avgörande ordet tordes just vara "idag" och att AFA är ett nätverk.

Varför man gjorde det tidigare tordes endast de berörda AFA:iterna kunna svara på, men:

• EXPO har som bekant ett ytterst fint arkiv över svensk högerextremism;

• EXPO är en plattform att slå ifrån. På samma sätt som antagonisterna försöker ex. använda Avpixlat mfl. sajter, som plattform att slå ifrån.

Hat föder hat, är en gammal sanning. Värt att fundera på för en var.

På den tiden AFA:iter infiltrerade EXPO utpekades i vart fall inte människor utan grund som klandervärdiga. För att sedan försöka släta över uthängningen med en lam ursäkt.

Det har tyvärr hänt de senaste åren. Problemet, när EXPO var infiltrerad av AFA:iter, var att vänsterextremister inte granskades. Detta av naturliga skäl - man granskar inte sig själv.

På den punkten är det å andra sidan än idag på EXPO status que.

Att AFAs infiltrationer gett EXPO ledning eftertanke kan utläsas inte minst av att den första frågan, som jag fick av EXPO:s chefredaktör Daniel Poohl:

Detta var isamband med att det var tänkt att jag skulle hjälpa EXPO med en research om Svensk Motståndsrörelse (SMR) och deras kopplingar till andra nordiska länder och USA. I detta arbete skulle mina data- och språkkunskaper ha kommit till pass. Researchen påbörjades, men tiden fick den aktuella hösten läggas på personliga händelser, som du kan läsa mer om längre ner.

Jag vet inte om detta med AFA är en standard fråga, som Daniel Poohl ställer till alla.

I vart fall är svaret på Daniel Poohl fråga:

Hur etablerade tidningar som DN tog emot Deltagänget ger en fingervisning om hur okritiskt etablerad media granskar "vänsterns goda våld". Boken är skriven av Arbetarens förra chefredaktör Salka Sandén tillika f d medlem i AFA. Arbetaren är SAC Syndikalisternas tidning.

Hade recentionerna varit lika goda om det varit en bok av en SMR aktivist, som berättade om SMR våld eller om gängmedlemmar i en kriminell organisation berättade om sin vardag?

En vardag som består av att knäcka knäskålar, slå sönder bilar, slå sönder lägenheter, mordbrand? Någonstans får man som tidningsredaktion fråga sig vilka värden man hyllar:

- står man för ett demokratiskt rättssamhälle, där polimyndigheten har ett våldsmonopol eller står man för att svartklädda extremister tar på sig rätten att nyttja våld mot andra enskilda.

Att boken därtill fick ett pris från Stiftelsen Hela Sverige Artister mot nazister visar att antingen är man helt aningslös om hur våldet på gatan ser ut eller så ger man sitt fulla stöd till gatans parlament.

Frågan är om artisterna vill leva i ett sådant samhälle där alla tar sig rätten?

I stiftelsens stadgar står att "Stiftelsen skall varje år dela ut minst ett stipendium till grupper eller individer som aktivt arbetar för att bekämpa nazismen i Sverige."

Uppenbarligen idkar stiftelsen extensiv tolkning vad som ingår i begreppet "aktivt arbeta för att bekämpa nazismen i Sverige".

På f d statsrådet Mona Sahlins initiativ tilldelade Göran Perssons regering 2001 stiftelsen 5 miljoner kr.

Höger- och vänsterextremism är två olika sidor av samma mynt - extremism.

I min livsbok är höger- och vänsterextremism två olika sidor av samma mynt - extremism.

Däremellan finns ingen gräddfil åt någon sida.

I min livsbok finns det inte ett "ont våld" och ett "gott våld", vilket höger- respektive vänsterextremism kallas och tycks upplevas av gemene hen.

För mig finns det endast ett politiskt våld - det onda politiska våldet, som i slutändan hotar sluka demokratin.

För min granskning som historiker, och för mitt pro bono arbete som jurist, har jag fått ta emot förtal, ofredande, skadegörelse, mordhot m.m.

Detta har jag fått mottaga från både höger- och vänsterextremister. Det i sig visar varför dessa grupper, oavsett hur långt in i det etablerade samhället spåren leder, är ett hot mot demokratin.

• Det beror på naivitet hos folkvalda. I vissa partier vilar därtill naiviteten på partiskhet och en tro på det "goda våldet".

• Det beror på okunskap hos rättsvårdande myndigheter. Rättsvårdande myndigheter saknar kunskap att se helheter. Historien visar att myndigheter tenderar utgå från förutfattade meningar.

Är det värt det?

"Är det värt?", det är en fråga jag ofta får.

Låt oss vända på steken - fråga dig själv - är det värt i ett demokratiskt samhälle, att våga lyfta på locket och se vad som puttrar i det fördolda?

Är det för demokratins fortlevnad värt att våga följa spåren in bakom kulisserna?

Är det värt att värna om demokratin?

Demokrati är något vi tar vi för givet. Det är först när vi inte har demokrati, som vi kommer inse det sköra med demokrati och då är det försent.

I världen finns det miljoner med människor, som varje dag anser att det är värt att dö för demokratin, om inte för deras egen skull, så för deras barns skull.

Mitt svar är således - jag anser att det är värt att värna om demokratin, om inte för min skull, så för mina barns skull.

Jag förväntar mig att det demokratiska rättssamhället ska värna om mig, om inte för min skull, så för mina barns skull.

Hittills har det demokratiska rättssamhället inte värnat om mig, för varken min eller mina barns skull.

Att kontakta svenska rättsvårdande myndigheter är idag, som att ringa ett telefonnummer utan abonnemang:

"(Felsignal) Numret du har ringt saknar abonnemang" - ingenting utreds, allt läggs ner.

Vad tycker du själv?

Tycker du att det är värt att stå upp för demokratin?

Om du anser att det är värt att stå upp för demokratin, visa det då i ord och handling.

Jag talar inte om bu-rop, nyckelknippor och visselpipor när ex. SD ska tala.

I ett demokratiskt samhälle har alla rätt att tala, så länge de inte bryter mot rådande författning.

Detta är det sköra med demokratin, att demokratin är beredd att offra sin egen fortlevnad, för att alla ska få komma till tals.

I ett demokratiskt samhälle ska även de få komma till tals, som vi som värnar om människornas lika värde inte vill ska få komma till tals.

Det jag istället talar om är ord och handling i vardagen. Bryt vardagsrasismen i det offentliga rummet - det som jag idag kallar för vardagsfrämlingsfientligheten. Detta eftersom vi idag vet att raser inte biologiskt existerar inom homo sapiens sapiens, och därför ska vi idag inte heller använda en diskurs, som om diskursen vore sann.

Bryt vardagsfrämligsfientligheten. Bryt vardagsextremismen i det offentliga rummet.

Sitt inte tyst och se på när människor omkring dig förtalas, ofredas, hotas till livet, för att de tillhör en minoritet, för att de stått upp för rådande författning, för att de stått upp för demokratin, vilket inkl. det fria ordet, så längre orden inte uppfyller rekvisiten för brott.

• Utgå inte från att en viss sorts hot eller våld är rättfärdigad, för det finns endast ett slags hot och våld - det orättfärdiga hotet och våldet.

• Utgå inte från att det i demokrati ingår en rätt att omkullkasta det demokratiska samhället.

Innan jag svarar på frågan om demokratins pris, så börjar vi från början.

Texten är inte skriven i egenskap av historiker. En historiker analyserar: objektivt, vetenskapligt, metodiskt och kritiskt. Däremot anser jag att varje historiker, ja varje person, som har inflytande i ett samhälle, ska redogöra för sin bakgrund. Detta inkl. jurister, journalister, politiker mfl. yrkesgrupper. Oavsett hur objektiv man försöker vara, så är vi alla medvetet eller omedvetet färgade av det man inhalerat under sitt leverne. Genom redovisning av en själv med ens egna ord ges den akademiska eftervärlden möjlighet att granska ens hantverk i det skenet. Ett sätt att redovisa sin bakgrund är att göra som jag och skriva en biografi samt lägga upp den på Internet. Detta välmedveten om att näthat är dagens farsot och massinsamling av data är morgondagens självcensur.

Eftersom detta är en biografi, så uppfyller inte texten nedan kraven på det historiska hantverket. Vilket inte är syftet av ovan angivna skäl. Texten nedan är berättande, partisk, retorisk och har därför begränsad källkritik. Texten är därmed skriven i egenskap av historieskrivare.

Biografin kommer att med tiden fyllas ut. Högst upp ser du "uppdatering".

Bakgrund.

Innan jag började med historia och juridik, så var jag ibland arbetstagare och ibland företagare.

Vilket jag var berodde på livets växlingar. För mig har det alltid varit viktigt att få arbeta.

Det har spelat mindre roll vad jag arbetat med.

När jag har studerat, har jag ofta arbetat extra. Nu när jag studerar upp till 350% per termin, så är det praktiskt omöjligt att arbeta extra. Redan 100% juridikstudier är för de flesta jur.stud. tillräckligt.

Barndom.

Jag växte upp i Stockholms förorter och formades likt alla människor av mina gener, mitt arv och min miljö.

I mitt arv ingår Finlands historia.

I min släkt är historia en levande del av oss.

I mitt fall är min släkt från Karelen. Vi har kunnat släktforska till 1500-talet på min fars sida och till 1600-tal på min mors sida.

Strax före svensk stormaktstid tycks min mors sida ha utvandrat från Sverige till Finland. De tycks vara en soldatsläkt och hette ursprungligen Svensk. Kronan tycks först ha sänt de till Åbo och sedan till Viborg. Från Viborg har de med tiden vandrat upp till norra Karelen och förfinskat sitt namn i takt med att de gift in sig i olika karelska släkten. Trots flera hundra år av förfinskning, förkarelskning och ingifte i karelska släkten, bevarade den svenska delen av mitt släkte svenska ord. Ord som följde med in på 1900-talet. Ord som inte annars nyttjades i Karelen. Intressant.

På min fars sida har vi kunnat härleda släkten till 1552 och Savolax. Då hette släkten Tahvana (Steffanain på svenska). Släktens stamfader är Tahvana Kinnunen. I Savolax blev släkten så talrik att de namngav boplatsen efter sig. Boplatsen döptes till Tahvalanmäki (Tahvalas backe). Efter det började släkten Kinnunen kalla sig för Tahvanainen. Från Savolax vandrade släkten 1694 till norra Karelen. I norra Karelen byggde Matti Tahvonpoika Tahvanainen en gård vid Pitkälahti, den s.k. Tahva-gården. Enligt Finlands stora släktbok finns tre grenar av min släkt - Tahvanainen.

Två av grenarna är utdöda. Det innebär att alla som bär mitt släktnamn är släkt, när eller fjärran.

84 % av alla dagens Tahvanainen härstammar från Matti Tahvonpoika Tahvanainen.

Eftersom kareler räknar kusiner ner till tionde led, dvs. första kusin, en och en halv kusin, andra kusin osv, och alla led är lika mycket kusiner, som den första leden, så blir släktena stora.

Har varit på traditionsenliga karelska tredagars-bröllop där gäster kommit fram och berättat att de är min femte kusin, som om vi vore första kusiner. Kareler har m a o inte: kusiner, sysslingar, bryllingar osv.

Bildtext: Den karelska flaggan

Foto: Petrus Toxy.

All rights are reserved.

I Karelen ägde min släkt stora skogsområden.

Dessa områden hade en släkting på 1800-talet börjat köpa när skogen ansågs värdelös. Detta var innan skogsbruket kom igång.

De som sålde var fattiga bönder. De fick betalt i mat och husgeråd.

När skogsbruket blev en central del av Finlands ekonomi, så ägde min släkt markområden på båda sidor av flottarleden.

Min farfarsfar var brukets högra hand och han var den som styrde kvarnen, sågverket, glasbruket, arbetstagarna på golvet och t o m elen. I sin källare sägs han ha haft en spak, som han drog i när det var dags att släcka bygden. När det var dags för bygden att komma igång, så drog han upp spaken. El var då, precis som idag en viktig del av människornas liv.

Min farfars brors fru skötte ortens post och ägde ortens mataffär.

Min farmor arbetade som matmor på Enso Gutzeit lokala huvudkontor. Varje dag fick arbetsledningen äta karelsk mat al dente.

Min farfar var skogsingejör åt Enso Gutzeit, ortens största arbetsgivare. Skogsingenjörer hade egna skogsområden, som de enväldigt bestämde över. Han bestämde vad som skulle avverkas, var och av vilka arbetslag.

Spåren efter inbördeskriget var tydliga. Gränsen mellan de vita och de röda hade inte varit skarp. Gränsen hade gått, trots att det hade funnits fysiska frontlinjer, genom olika delar av Finland.

Den hade gått genom olika delar av samhället. Den hade gått genom en enskild bygd, en släkt, en familj. Under inbördeskriget hade grannar slagits mot grannar, fäder hade slagits mot sina söner och bröder mot bröder. Efter inbördeskriget förblev krigsbrotten, som de vita och de röda begått en outtalad böld. En böld som genom modern finsk historieskrivning kom att brisera först på 2000-talet.

Efter inbördeskriget fanns de röda kvar i Karelen. De hade tagit formen av kommunister, som med röda fanor marscherade genom bygden. De röda hade inte varit, som det ensidigt idag framställs - kommunister. De röda hade varit en blandad kompott av människor alltifrån fattiga arbetstagare och personer utan mark, som ville få det bättre, till socialister och kommunister, som ville införa kommunism i Finland. På den tiden i början och mitten av på 1900-talet rådde svält och sociala orättvisor i Finland. Fram till modern tid hade man i Finland t o m egna privata försäkringar.

Svälten skulle hålla i sig i Finland till ett decenium efter Andra världskriget. Med svält avses att man bokstavligen inte hade mat på bordet, utan tvingades ex. äta bröd bakad av bark, grytor gjord på mjöl och fiskben. Ofattbar fattigdom, som modern människa har svårt att ta till sig på 2000-talet.

Alla delar av det finska samhället hade det inte så svårt ställt, ex. så hade min fars sida alltid vitt bröd på bordet. Vitt bröd bakades av vete och på den tiden speglade det att man hade det gott ställt.

Min morfars sida var lantbrukare. De fick det ofattbart fattigt, som en led i att Sovjetunionen under Andra världskriget tvingade de på flykt och av att min morfar dog. Genom det förlorade de först sin egendom och till slut familjens försörjare. Min mormor blev ensam kvar med småbarn och tonåringar. Det fanns inget socialt skyddsnät. Man var utelämnad åt allmosor och till det faktum att nöden är uppfinningens moder. Det som inte dödar, det härdar. Ett inslag som efter Andra världskriget sken upp mörkret var de s.k. Amerika paketen. De var nödpaket, som amerikanare sände från USA till Finland. Det var lilla-julafton när de delades ut på byggden. För en stund glömdes svälten och att man gick i trasiga kläder och i för stora skor.

Bildtext: Så här såg flottning ut. Det var ett farligt yrke. Man stod på timmerstockar och tog stockarna nerför strömmen. Alla flottare kunde inte simma. Även om man kunde simma, så fanns en fara att inte komma upp till ytan pga alla stockar som låg på ytan. Stockarna var svåra att tag på. De var blöda och rullade i vattnet. Föll man i en fors, så var risken stor att bli slagen medvetslös av timmerstockar, som kom farandes nerför vattendraget. Där man inte kunde använda vattnet för att transportera timmer, så använde man häst. I norra Karelen fanns begränsad utbyggd vägnät. Arbetslagen bodde långa perioder i skogen i tillfälliga läger. Året om. Man bodde där avverkningen skulle ske. Man arbetade sex dagar i veckan. Man arbetade 12 timmar varje dag från måndag till fredag. På lördagar arbetade man en kort dag - en åtta timmars arbetsdag.

På lördagkväll gick man till ortens logdans eller åkte till Karelens huvudstad Joensuu. I Joensuu gick man på restaurang eller i Folketspark.

Den enda lediga dagen var söndag. Då var de flesta arbetstagare bakfulla.

Foto: Arkiv Centrum Nord

Före och efter Andra världskriget förekom strejker i Karelen. På bygden där min farfarsfar och farfar arbetade, så slogs strejkerna ner genom att ta in strejkbrytare. Arbetsledningen, som min farfarsfar och farfar tillhörde, medverkade till att slå ner strejker.

Det berodde inte på ideologiska skäl. Det berodde på att de behövde ett arbete att försörja sina familjer med. Politik var inget som berördes i min fars barndomshem. Man höll sig utanför ideologier, som tagit och tog med sig konflikter.

I dåtidens Finland stod inte vänstern, som i Sverige idag för det "goda". Det stod för en företeelse som riskerade ordningen i samhället. Efter Andra världskriget förknippades vänstern med Sovjetunionen. Att slå ner strejker var inte "dåligt", som vi idag i Sverige är programmerade att tycka. Det "goda" var att ha tak över huvudet och mat på bordet. Det "onda" var ofattbar fattigdom. Att i väst våga stå på barrikaderna är en modern lyx.

Strejker ledde till våldsamma konflikter.

De som förlorade var arbetstagarna.

Det var hårt att som arbetstagare förlora sitt arbete på en liten ort. Det var nackdelen med att bo på en liten ort med en eller få stora arbetsgivare.

De arbetare som gjorde avbön kunde få tillbaka sina arbeten. Det var fördelen med att bo på en liten ort. De arbetare som inte gjorde avbön eller som missskötte sig på annat sätt ex. genom onykterhet, kunde bli svartlistade. Att i Finland bli svartlistad av stora företag, som Enzo Gutzeit var förödande, särskilt om ens yrke var inom företagets verksamhetsområde skogsbruk och om verksamhets området var en av huvudnäringarna i Finland.

Vilket skogsbruk var.

Min far följde sedan barnsben min farfar på långa marcher i skog och kärr för att inspektera skogsbolagets marker. När han blev tonåring började han arbeta åt skogsbolaget. Han arbetade med bl.a. flottning.

Kvinnor arbetade ofta på den egna gården. Om man var fattig eller inte hade en gård av någon annan anledning, så arbetade man som piga på någon annans gård. Ofta fick flickor i fattiga familjer lämna hemmet i tidig ålder och resa till en gård för att arbeta där som piga. Det lilla de tjänade sände de hem.

Som kvinna kunde man också arbeta som matmor, som bygdens barnmorska, inom offentlig förvaltning ex. ansvara för bygdens post, eller arbeta i bygdens mataffär.

På bygder fanns en nimismies, en av regionens polis utsedd ordningshållare - nimitetty mies (nimismies). Idag skulle nimismies närmast motsvaras av ordningsvakt. Nimismies hade samma befonheter som polisen. I början ingick i arbetsuppgifterna förutom ordningshållning även insamlande av skatter, organisering av ting, ordnande av övernattning åt Kronans män och kontroll av jakt. Avseende jakt skulle man även ansvara för att björn och varg stammarna hölls nere.

I Karelen fanns polisens huvudkontor i Joensuu. En regional poliskontor med häkte fanns i Ilomantsi. I Ilomantsi fanns en polisbil. På bygder runt omkring fanns nimismies.

Om någon greps ute på en bygd i norra Karelen, så fick nimismies ta personen hela vägen till Ilomantsi, om det inte var närmare att ta personen till Joensuu. Även fångtransport ingick således i nimismies arbetsuppgifter. Det var en resa som kunde ta timmar. Det skedde då med häst och vagn. Bilar var på den tiden inte så vanligt förekommande. Därav försökte man lösa problem på bygden, så att transport undveks.

Om någon som begått ett brott på en bygd utanför Ilomantsi skulle dömas, så skedde det i Ilomantsi. Ting hölls och en till Ilomantsi tillrest domare dömde.

Andra världskriget.

Alla mina släktingar var involverade i försvaret av Finland. Först under Vinterkriget och sedan under Fortsättningskriget.

Flickorna i min släkt var smålottor. Kvinnorna var lottor. Pojkar i skolåldern ingick i hemvärnet och vaktade byggden mot sabotörer.

Alla män från 16 år och uppåt var på fronten. Många släktingar kom aldrig hem. De stupade.

Under kriget tog Sovjetunionen hälften av släktens skogsområden på min fars sida. Min mors sida förlorade det mesta av sin mark. Den finska staten tog hälften av resterande skogsområden på min fars sida. Dessa områden gav den finska staten till våra stamfränder, som flytt undan Röda armén. De var inte välkomna överallt i Finland.

Det orsakade konflikter. Att ge mark åt kareler, gjorde oss ingenting. Vi är själva kareler. Värre var det att förlora mark åt Sovjetunionen. Resterande skogsområden sålde vi.

Jag växte upp under kalla kriget. Andra världskriget var en levande del av min uppväxt. Det fanns inte i tankevärlden att vanära äldre; Att vanära veteraner; Att vanära den finska flaggan; Att vanära Finland.

I närbild såg jag traumatiserade veteraner, som självkurerade sig på olika sätt, men oavsett sätt, så är de lika älskade. Det var inte tal om att den finska staten gav terapi. Terapi är inte finskt.

Vissa veteraner ville berätta. Andra inte. De släktingar som ville berätta satt jag timme efter timme åt, som en volontär och lät de berätta om krigets fasor. Endast lyssna. Se tårarna falla över alla fallna kamrater. Berättelserna gav mig insikt i krigets fasor, men även insikten att ett lands bästa vapen är invånarnas vilja och moral.

För mig är det ofattbart att det idag finns element i Finland, som på nationaldagen demonstrerar och vanärar veteraner samt den finska flaggan. Jag förstår efter att ha hört veteraners berättelser, att veteranerna ser villrådiga ut när de på nationaldagen ser vänsterextremister, som försöker förstöra nationaldagsfirandet och slita ner den finska flaggan från flaggstänger. Detta är en företeelse som startade i Finland 2013, men vars frö såddes redan på 1990-talet.

Frön såddes p g a historielöshet. Man känner inte till sin bakgrund, sin plats i nuet eller vart man är på väg.

Det var via mina släktingars berättelser jag som pojk för första gången kom i kontakt med - Franska Främlingslegionen. Mina släktingar hade vapenbröder, som efter Andra världskriget hade mönstrat till Franska Främlingslegionen. De hade inget annat än gott att säga om Legionen.

Annars var den allmänna uppfattningen i Finland, om den Franska Främlingslegionen, bland den äldre generationen, inte god.

Det kalla kriget.

I min livsbok stod USA tidigt för frihet.

Jag kom tidigt i kontakt med amerikansk kultur.

Det skedde via amerikanska vänner.

Redan då var jag intresserad av amerikansk historia. Det som intresserade mig särskilt var: amerikanska inbördeskriget, Andra världskriget och Vietnamkriget.

Varför jag blev intresserad av det först och sist nämnda vet jag inte, men intresset har bestått.

Intresset för Andra världskriget förstärktes av mina amerikanska vänner, som hade släktingar som varit med i Andra världskriget.

Jag var hela min uppväxt öppet anti-kommunist. Det var en annan tid då. På den tiden rådde Kalla kriget och "rysskräcken" var en naturlig del av vardagen. Världen var uppdelad i öst och väst.

Världen var uppdelad mellan NATO och Warsawapakten. Världen var uppdelad mellan frihet och ofrihet. Denna uppdelning av världen efter Andra världskriget ledde till den andra rädslan;

Rädslan som genomsyrade dåtidens människor i väst. Det var rädslan för ett automvapenkrig.

"Rysskräcken" påverkade även det politiska klimatet, såväl i Sverige, som utanför Sverige.

I Sveriges skärgård pågick på 1980-talet ubåtsjakt. 1981 gick den ryska ubåten U137 på grund vid Gåsefjärden utanför Karlskrona. Militären rapporterade om 3500 möjliga kränkningar av svenskt vatten.

På 1980-talet styrde Socialdemokraterna Sverige. Bland militärer fanns ett utbrett missnöje gentemot regeringen. Militären var inte de enda att känna missnöje. Hälften av svenskarna tyckte att Socialdemokraterna och statsminister Olof Palme var det bästa, som hänt Sverige sedan hjulet uppfanns. Häften av svenskarna tyckte tvärtom.

På 1980-talet kunde man ta tag om stämningen och på det s.k. "Palme"-hatet. Så påtaglig var hatet.

Idag skulle folk rycka till om man på en arbetsplats såg en måltavla med en nidbild på statsministern, men så var det inte 1980-talet. Gick du in i ett kafferum, så var det inte ovanligt att det hängde nidbilder på Olof Palme, sida vid sida med almanackor och pinuppor.

Allt beroende på arbetsplats och bransch, men nidbilderna på Olof Palme fanns där oavsett bransch.

Idag skulle folk ringa polisen om det fanns uppgifter, att folk på skjutklubbar sköt på bilder föreställande statsministern, men så var det inte på 1980-talet.

Jag såg inte ens folk höja på ögonbrynen när det sas, att det fanns skjutklubbar i Stockholm där poliser sköt på nidbilder föreställande Olof Palme. Hatet fanns i samtliga delar av samhället.

De som inte levde på 1980-talet har svårt att förstå stämningen, som då rådde.

Att glömma den stämningen är lika fel, som att idag lyfta Olof Palme till skyarna.

Olof Palme var ingen G-d. Olof Palme var en man med sina styrkor och brister.

Det fanns en orsak till varför han var så hatad av så många och älskad av andra.

Med mordet på Olof Palme miste Sverige sin oskuld.

För en kort stund insåg vi i Sverige att vi levt efter kartan och inte efter verkligheten.

Det är fel att säga att alla svenskar sörjde Olof Palme. För så var det inte.

För de som hatat Olof Palme var det en befrielse när han dog, som om en tyrann hade dött.

För de som älskat Olof Palme var det en stor förlust när han dog, som om ens allra käraste dött.

Mordet på Olof Palme är som 11/9 - man kommer ihåg vart man befann sig.

Jag var hemma när min far kom in i sovrummet och sa att SR rapporterade att Olof Palme skjutits. Sverige var i chock. Vi åt frukost och åkte ut till sommarstugan i skärgården. Livet gick vidare.

Svenska polisen famlade i mörker de kommande tio åren. Den ena lösningen var fantasifullare än den andra. Att dra fram Christer Petersson från parkbänken tordes ha varit det mest fantasifulla av de alla. Alla som har jobbat med ordningshållning, och år ut och år in haft med missbrukare att göra, tordes förstå att en haltande, överviktig missbrukare aldrig skulle ha kunnat bete sig på det sättet, som ögonvittnen sagt att mördaren betett sig på. Den som inte förstår vad jag talar om rekommenderar jag en löptur upp för trappan längst den av vittnen beskrivna flyktvägen.

Håll gärna den av vittnen angivna tiden, som mördaren sprang på.

Vid det laget när Christer Pettersson drogs ut och in ur rättssalarna hade spåren efter mördaren inte endast kallnat, de hade frysit till is.

Det är skrämmande att juridiskt- och historiskt skåda på vilket djuplodande sätt det Socialdemokratiska partiet blandade sig in i rättsvårdande myndigheters arbete för att lösa mordet på Olof Palme. Det Socialdemokratiska partiet var och är som en stat i staten.

Att så många kockar varit i soppan har gjort att mordet förblivit olöst.

Det olösta Palme-mordet är ett hål i Sveriges historia. Palme-mordet kommer förbli olöst.

Idag är det endast att lägga ner Palmeutredningen och koncentrera sig på historieskrivning, för att ta lärdom inför framtiden.

"Gråsosse Sverige - ofrihetens högborg".

Jag växte således upp i ett Socialdemokratiskt "gråsosse" Sverige. Det var ett samhälle utan valfrihet. Samhället var en trång bur. Det var lågt i tak. Den enda valfriheten var på fredagskvällar när familjen samlades i vardagsrummet med en kanna blandsaft och ett fat med skorpor.

Valfriheten bestod av att titta på kanal 1 eller kanal 2. Sverige hade på den tiden endast två statliga TV-kanaler. Satellit- och kabel-Tv var Science Fiction.

På 1980-talet publicerade kvällstidningarna artiklar där det stod, att det en dag skulle vara möjligt att själv bestämma när man skulle se sitt Tv-program. Det skulle även vara möjligt att själv välja kameravinklar. Människorna drog på mungiporna - själv välja kameravinklar! Hur skulle det vara möjligt?

Detta påstående var då lika overkligt, som ett påstående att varje person i Sverige en dag skulle äga en mobiltelefon, eller att all information skulle ligga på Internet.

Mobiltelefoner kostade 25.000 kr och satt fast i bilar. Åkte du för långt från en sändare, så bröts kontakten. Lite senare kunde en 10 kilos mobiltelefon bäras runt med en axelrem. Det var tider det. Och Internet fanns inte.

Det skulle dröja till 1994 innan Internet kom till Sverige. Tills dess allt detta blev verklighet fortsatte vi i Sverige dricka Konsums blåvita blandsaft, mumsa på blåvita skorpor och titta på kanal 1 eller kanal 2. Den stora Tv-underhållningen på 1980-talet var: Dallas. När JR dök upp i Tv-rutan, då stannade Sverige ordagrant.

I min familj lärde vi oss tidigt: "Paska lähtee pesemällä" ("Skitet förvinner genom att tvätta.").

Talesättet innebär att inget arbete är för ofin för att inte tas och utföras.

Jag började arbeta när jag var en liten grabb. Det första jobbet jag hade var butiksbiträde i min brors godisbutik. Min bror var tio år. Jag var tre år. Du läste rätt. Min bror drev en godisbutik när han var 10 år. Han sålde godis till barn i förorten vi bodde i. Jag fick 1 öre i lön. För ett öre kunde man köpa 1 öres godis. Vad mer behövde man som 3-åring?

Att få arbeta gav mig mersmak. Sålde därefter tidningar, strumpor, korvar och lotter.

När jag blev lite äldre klippte jag på somrarna gräsmattor. På vintrarna skottade jag snö.

Det var tungt, men lustfyllt att få arbeta.